Hannas Blogg

2014-01-22

Sedan hösten 2013 har jag fått äran att en gång i veckan bidra med mina tankar på Bloggen Företagsamt. Det är en blogg i regi av Svenskt Näringsliv och deras tidning Entreprenör. 

Min tanke är att skriva om min vardag som företagare.  Kanske känner du igen dig, får inspiration eller så håller du kanske inte alls med. Oavsett vilket så är jag glad att du läser!

Hälsningar

Hanna

 

Publicerad 2014-02-21

Mentorn ger mig ångest

Foto: Sandro Di Carlo Darsa

Det är en speciell sak att ha en mentor. Men det kommer med enn helt egen uppsättning förväntningar att hantera.

 

Under förra året och det år som kommer har jag fått förmånen att ha mentorer genom de ledarskaps- och styrelseprogram som jag går. Vilken möjlighet att få dryfta tankar och problem med en så kvalificerade personer – det känns verkligen lyxigt!

Inför första mötet kommer dock tvivlen. Vad har jag egentligen att säga? Tänk om han blir uttråkad och känner att han kastar bort sin tid? Vad kan jag ge honom i utbyte mot hans dyrbara tid och erfarenhet!?!

Prestationsångesten kommer som ett brev på posten. I nästan allt jag gör har jag stort fokus på att prestera. Jag upplever att jag alltid haft det. I många fall tycker jag det är bra för jag utmanar mig själv och klarar ofta mer än jag tror. Ibland skulle jag dock vilja trycka på off-knappen för prestationen och tillåta mig att ”bara njuta”. Jag har ju fått en fantastisk chans, kan jag inte bara se det som något roligt och positivt? Nej, istället får jag känslan att jag måste ta hand om den här chansen på bästa sätt och inte kasta bort den. Dessutom vill jag inte göra min mentor besviken. Han ställer ju upp gratis!

Nåväl, hur jag än känner så har jag i alla fall min mentor och han har ju ”lovat” att lyssna under det kommande året. Min taktik är därför blunda för min ångest och göra det allra bästa av detta utifrån mina behov och möjligheter. Hans upplevelse av eventuell känsla att han slösar bort sin tid får jag helt enkelt lämna till honom att själv hantera. Jag kan bara hoppas att han finner vårt utbyte lika roligt och intressant som jag. Men som sagt, det är utöver min kontroll och därför ska jag verkligen försöka att inte tänka på annat än det jag kan påverka!

 

Publicerad: 2014-02-14

Kvinnor är inte så dumma ändå

Länge trodde Hanna att hon jobbade mycket bättre med män än med kvinnor. Men efter Women Up har hon ändrat sig.

Efter mina dagar på ledarskapsutbildningen Women Up i förra veckan har jag äntligen tvingats omvärdera min idé att jag trivs bättre och arbetar bättre med män.

Med risk för att bli ”halshuggen” har jag känt att sammanslutningar med enbart kvinnor ofta får fokus på relationerna sinsemellan deltagarna istället för att ha fokus på affärerna. För mig är det väldigt frustrerande då jag ofta känner behov av att diskutera frågor i min verksamhet. Krasst så är jag inte ute efter nya vänner utan kompetenta kollegor i samma typ av position.

Det underbara som hände under Women Up var att jag verkligen kände att det fanns ett brinnande intresse att utveckla varandras verksamheter samtidigt som jag också kände en genuin värme och omtänksamhet kring mig som människa som jag nästan aldrig upplevt förut. Kanske handlar det hela om att jag äntligen är så säker i min egen roll att jag inte bara behöver fokusera på att prestera och därmed är mer mottaglig för mötet med människan. Vad det än beror på så är jag i alla fall väldigt glad och tacksam över min nya insikt och framför allt är jag glad för mitt nya nätverk av både kollegor och vänner!

 

Publicerad: 2014-01-31

Bli bättre som människa och ledare

Ledarskapsutveckling är ju bara personlig utveckling egentligen, eller hur?

Den här veckan ska jag få äran att medverka vid ett nystartat nationellt ledarskapsprogram. Jag är en av 36 utvalda deltagare och jag känner både prestationsångest och glädje inför denna utmaning.

Under de första åren som företagare är det så mycket fokus på att lära känna verksamheten, produktionsplanera och effektivisera, utveckla produktsortimentet, sätta vår prägel på företagsprofilen och jobba med marknadsföring. Att jag är ledare för drygt 10 medarbetare har tyvärr kommit i skymundan många gånger. Jag har inte räckt till att även jobba med ledarfrågorna utan fokus har varit att få igång affärerna och sen har min energi helt enkelt tagit slut.

Nu när det gått snart åtta år känner jag dock tydligt att fokus har flyttat. Vår verksamhet har en mycket tydligare struktur och jag har vågat släppa kontrollen och gett mina duktiga medarbetare mer ansvar för de områden de behärskar så mycket bättre än jag. I samband med denna förändring väcks också många tankar hos mig hur jag kan bli en riktigt bra ledare, för det vill jag.

Ledarskapsutbildning är ju egentligen personlig utveckling, eller hur. Det handlar om att jag ska få insikt om mina styrkor och svagheter och att jag är så mogen att jag vågar blotta dem och ge mina medarbetare chans att ta plats där de är duktigare än jag. Att släppa kontrollen och prestigen och ”vara storsint” nog att kunna ge beröm och feedback till alla bra initiativ och jobb som görs runt omkring mig. Det gäller också att frigöra tid för mig själv så att jag verkligen har tid att se det som sker runt mig och inte vara så upptagen av min egen stress och prestationsångest.

Jag har stor tro till att saker sker med en mening. Förhoppningsvis är det så att jag nu är mogen för att utveckla mig och bli en bättre människa och därmed en bättre ledare. Women Up, here I come!

 

Publicerad: 2014-01-24

Bakom de kända varumärkena

Hanna utnyttjar tiden på mässan till mer än att ragga kunder.

Jag är mitt i ett mässmaraton med tre mässor under fyra veckor. Jag träffar massor av trevliga kunder, får chans att visa våra nyheter och får order så att vi har något att väva i vår.

Men det mest fantastiska med mässorna har under åren blivit de härliga och lärorika möten jag får med andra företagare. Det börjar ofta lite trevande med prat om hur det går, har man fått några order, är det mer eller mindre besökare på mässan. För varje dag och varje år kommer insikten hur mycket vi har gemensamt och att det gäller att passa på att dela med oss och lära av varandra under de lugna stunder som finns under mässan.

För mig har det varit en otrolig känsla att få ett ansikte på alla duktiga människor bakom mer eller mindre kända varumärken. Jag blir alltid starstruck när jag får förmånen att tittat in ”bakom kulisserna” hos alla dessa duktiga företagare. Och framför allt blir jag imponerad!

Något som tydligt slog mig denna vecka på Formex är hur otroligt många superkvinnor som är duktiga entreprenörer. Den målfokuserade och energiska Peppe bakom Arbrå Ångbageri, den slipade marknadsföraren Sofia bakom Heart of Lovika, de sex härliga och varma tjejerna som driver Afroart, de två affärsmässiga kvinnorna på Spira – ja listan kan göras hur lång som helst. Den här mässan har jag verkligen unnat mig att förutom säljet även tankat mig själv med härliga pratstunder med så många av dem som möjligt.

Jag känner mig verkligen uppriktigt stolt och glad över att få förtroendet att få inblick i deras vardag och att de så generöst delar med sig av deras knep och idéer kring allt från hur vi kan få fler följare på Facebook till jämförelser av sjukvårdsförsäkringar och hur vi på bästa sätt kan motivera våra anställda till stordåd.

Jag längtar redan tills vi alla är tillbaka i våra montrar i augusti!

 

 

Publicerad: 2014-01-09

Nyårslöftet 2014: Skit i prestigen och gör mer med mindre

Foto: Dan Moyle

Hanna önskar gott nytt och berättar hur hon tänker spendera sitt 2014. Det bir mer fokus, två steg bakåt och en rejäl skjuts i rätt riktning.

Jag går in i det här nya året med lätta fötter för jag har efter sju år som egen företagare äntligen lärt mig att fokusera på min kärnverksamhet!

Det finns så mycket roligt som kommer upp under tiden man driver företag. Så många möjligheter och saker man vill testa. Så har det i alla fall varit för mig under mina sju år med Växbo Lin. En egen butik i Stockholm, en sommarbutik i Växbo med kompletterande produkter, ett dotterbolag med produktutveckling av saker som inte är linne, utbyggnad av fabriken och nya maskiner, förtroendeuppdrag i intressanta föreningar och företag etc. Listan kan göras lång och allt har varit roligt och spännande.

Någonstans i djungeln av allt jag vill göra har jag dock insett att min energi inte räcker till allt. Jag måste fokusera på några saker om jag verkligen ska göra det bra och om jag ska börja tjäna pengar och få till en vardag där även familjen får utrymme.

Under 2013 har vi därför rannsakat oss själva, min man och jag, och tagit några för oss väldigt viktiga strategiska beslut. Vi ska för ett tag framåt fokusera på vår absoluta kärnverksamhet – vår fabrik. Inför Årsskiftet har vi flyttat vårt showroom från egna lokaler till Svensk Hemslöjd. De har en fin butik och bra personal och är både duktiga och kunniga på att sälja våra produkter. Dessutom har vi sagt upp vårt avtal för sommarbutiken och får därmed tid över att fundera på produktutveckling och bearbetning av nya marknader för vårt linne som vi bara drömt om tidigare.

Att fatta dessa beslut var svårt, det kändes i början lite som en prestigeförlust, som att vi drog ned på tempot. När jag har smält det, är min upplevelse tvärt om. Det är ju dumdristigt att lägga energi på annat när vi har så mycket att göra i fabriken att vi knappt hinner med och vi känner att det finns stor potential till både nya marknader och nya produkter. Tack vare vår nya fokusering känns min hjärna fri och full av kapacitet för tankar kring fabriken som inte tidigare fått plats. Mitt nyårslöfte för 2014 är alltså att jag ska vara rädd om min energi och satsa den där jag får mest tillbaka – fabriken och familjen.

Välkommen 2014, nu kör vi!

 

Publicerad: 2013-12-27

3 enkla regler som bryter förlamningen

Du har säkert saker på din att-göra-lista som står kvar vecka efter vecka och ger dig ångest. Med avstamp i det alldagliga exemplet på ett par krokar som ska upp på personaltoaletten utvinner Hanna tre läxor som tar dig från förlamad till handingskraftig igen.

Under det senaste året har jag brottats mycket med en inre konflikt. Att alltid göra eller välja det allra bästa kontra att göra saker Good Enough. Som liten företagare har jag ofta små medel att tillgå vilket gör det svårt att kunna göra vissa saker så fina eller bra som jag egentligen skulle önska. För mig har det ofta resulterat i att saken inte blir gjord alls eftersom det tar emot att göra något som inte är så bra som jag tänkt i mitt huvud.

Tyvärr är jag och min man likadana i detta vilket gör att vi undviker att göra saker som vi inte känner kommer att bli riktigt bra.

Ett fånigt men belysande exempel är att en av våra anställda önskade fler krokar på personaltoaletten så att alla kan ha sin egen handduk. Jacob och jag tog på oss uppgiften att ordna detta men måndag efter måndag har uppgiften stått kvar på listan över ”Att göra”.

Det kan väl inte vara svårt att få upp några krokar på personaltoaletterna, vad är det som tar sådan tid? Jo, sanningen är att vi inte hittar några krokar som är tillräckligt fina. Alltså väntar vi för att förhoppningsvis hitta just DEN kroken med resultatet att det inte blir några krokar över huvud taget.

Både Jacob och jag är perfektionister när det gäller design och utseende på saker. Kroken är bara ett litet exempel på problematiken. Vi har samma problem när det gäller val av belysning i vår nya fabriksbutik, glasdörren ut till fabriken, papperskvaliteter till våra banderoller m.m. Listan kan göras hur lång som helst.

Samtidigt förstår jag att det kanske inte handlar om perfektion utan snarare kontrollbehov! Efter att jag gått och haft dåligt samvete över att krokarna inte kommer upp på personaltoaletten i flera månader gick jag tillbaka till den medarbetare som kom med förslaget. Jag hade bestämt mig för att släppa kontrollen och sa helt enkelt att hon hade fria händer att sätta upp de krokar hon tycker passade. Vad tror ni hände?!? Jo, det har fortfarande inte kommit upp några krokar!

Jag har verkligen lärt mig en läxa efter detta:

  1. Ta inte på dig att genomföra förslag som dina medarbetare är engagerade för och har kompetens att göra själva – låt dem själva genomföra dem.
  2. Många bollar som du tar hand om och försöker hålla i luften är det ingen som saknar om du lägger ned dem.
  3. Är det ett förslag som verkligen känns viktigt – genomför den så fort du kan. Detta även om du, till en början, kanske får nöja dig med att den inte görs på allra bästa sätt utan helt enkelt blir GOOD ENOUGH!

 

Publicerad: 2013-12-20

Måste chefen löpträna?

Foto: Thomas Hawk

Det här med fysisk aktivitet har blivit ännu ett krav på den som förväntas jobba hårt. Hanna har en del att säga om saken

I en podcast jag hörde pratade man om vikten av fysisk aktivitet för att klara av sitt arbete. Resonemanget var att det i dagens samhälle knappast går att vara en högt uppsatt chef om man inte tränar. Ledande positioner har så höga krav och snabbt tempo att man inte klarar det om man inte håller sig fysiskt i trim.

Jag har varit väldig motståndare till detta då jag får väldig prestationsångest över att höra att förutom att bara klara av jobbet ska jag dessutom prestera i form av träning vid sidan om att få ihop familjelivet med barn, man, vänner m.m. Jag känner att det pusslet är svårt nog som det är!

Dessvärre lever jag med en väldigt hurtig man som springer flera mil i veckan utan minsta suck. När vi fått vårt tredje barn började jag få en gnagande känsla av avundsjuka på min kära man som fick mer ”egen tid” än jag då han ju på ett självklart sätt löptränade tre gånger i veckan. Jag kände också ett stort behov av egen tid men jag kände inte att jag fick ut det jag önskade om jag la mig i soffan med en kopp te och en tidning medan barn och man var hemma – det blev ju ingen avkoppling utan bara ytterligare ett dåligt samvete för att jag inte hjälpte till!

Nej, det enda sättet att VERKLIGEN få egen tid var att även jag tog mig ut i skogen på en liten löprunda. Jag läste Martina Haags ”Heja Heja” och kände att kan hon kan jag! Det tar emot att erkänna men numera är jag fånigt löpfrälst precis som så många andra. Tålamod, koncentration, minne och humör har blivit så mycket bättre. Motvilligt tackar jag den pinsamma avundsjukan och min jobbigt hurtiga man för att även jag fått en ny härlig del i mitt liv. Jag är numera benägen att hålla med dem i podcasten om att min löpning verkligen har blivit en del av min kompetens. Både för att klara av mitt jobb och inte minst för att för att berika mitt liv.

 

Publicerad: 2013-12-13

Bygg liv, inte CV

Skillnaden i karriärtänk är milsvid mellan att vara företagare och anställd.

För ett tag sedan när jag pratade med en bekant kom vi in på en diskussion kring olika val hon hade i arbetslivet som underförstått syftar till vilka val som är bäst för att i framtiden ha möjlighet att avancera, få högre lön eller på annat sätt ”bygga sitt CV”.

Några dagar senare lyssnade jag på ett podcastavsnitt av Upploppet som handlade om ”karriärlöpare”. Där framhölls vikten av att i sitt CV även framhålla idrottsliga prestationer som en del av din kompetens. Att t ex skriva att du sprungit maraton visar på att du har en stark vilja, drivkraft och självdisciplin vilket i förlängningen är bra egenskaper även på de flesta arbetsplatser.

Dessa två händelser fick mig att se den tydliga förändring som skett i mitt liv sedan jag blev egen företagare. Som anställd hade jag väldigt höga ambitioner och hade satt tydliga mål för vart jag ville. Utifrån detta var jag också angelägen att välja utmaningar, befattningar eller företag som jag uppfattade kunde hjälpa mig att bygga mitt CV och därmed hjälpa mig att nå de mål jag ville nå. Samtidigt slog det mig att jag över huvud taget inte tänkt på min CV sedan jag köpte mitt företag.

De val och mål jag sätter nu är utifrån min känsla för vad som är bra för företaget och som går i linje med de mål jag har med livet i stort. Mitt liv är inte på samma sätt uppdelat i arbete och fritid längre. Jag gjorde ett val för sju år sedan när jag och min man beslutade oss för att köpa en fabrik i Hälsingland. Jag klev av min karriärstege med nytt mål i sikte – att bygga vårt liv och inte mitt CV! Jag kände både lycka och skräck på samma gång när det slog mig att jag verkligen kommit ifrån karriärtänket. Många gånger under de här sju åren har jag känt osäkerhet om det verkligen var ett klokt val att byta riktning. Det har varit perioder där varken lön eller arbetsuppgifter varit vad jag skulle önska. Jag känner dock att skräcken ger vika för den lycka jag känner av att ha vågat ta en annan väg en den jag själv trodde att jag skulle välja – att bli personaldirektör på SCA:s huvudkontor på Stureplan. De har päronträd på panelen i entrén till deras tjusiga kontor, men vad är väl det jämfört med bullriga vävstolar täckta med fint fint damm av det lin vi väver!

 

Publicerad: 2013-12-06

Kommer jag någonsin bli anställd?

Efter sju år på ett och samma företag kan det vara dags för dig att börja leta nytt. Såvida du inte är entreprenör.

Jag får ofta frågan om jag tror att jag kommer driva Växbo Lin resten av livet eller om jag kommer tröttna och söka nya utmaningar inom 5-10 år?

Det är ju såklart en helt omöjlig fråga att svara på för mig som för alla andra. Den har dock fått mig att fundera över min känsla nu när jag är egen företagare kontra min känsla när jag varit anställd.

Jag har fortfarande känslan av nyhetens behag när det gäller att driva företag, så här sju år efter spontanköpet av Växbo Lin. Om jag däremot hade varit sju år på samma företag, så är jag övertygad om att mina tankar och diskussioner hade varit att ”nu är det dags att röra på mig, jag vill inte vara fast på samma ställe alltför länge”.

Det är en intressant jämförelse att samma tid som företagare och som anställd kan ses ur så olika perspektiv. En ganska vanlig syn, tror jag, är att 5-8 år på samma företag är ”lagom” och sen är det bra att röra på sig, både för att ”bygga sitt CV” och för att höja sin lön. Däremot har jag knappt hunnit börja bevisa hur mina kvaliteter som entreprenör står sig förrän denna tid har gått och vi på allvar kan börja se på siffrorna, stabiliteten, personalnöjdheten m.m. Det är också mycket möjligt att det är först efter denna tid som jag har möjlighet att verkligen ha en anständig lön under alla årets månader.

Att känna sig som en nybörjare och ändå erfaren är en härlig känsla. I och med att företagandet sträcker sig över så många områden så är det varje dag uppgifter och ämnen som jag både känner mig hemma inom och andra som jag får ta mig an utan att ha en aning om hur jag ska göra eller vad resultatet blir. För mig är detta en av de största anledningarna till att jag älskar att driva företag. Att jag varje dag i någon form utmanas i mina kunskaper eller i min person och att jag aldrig kan bemöta utmaningen med ”Det här ingår inte i mina arbetsuppgifter så du får prata med någon annan”.

Just nu är därför svaret på frågan om jag kommer driva Växbo Lin resten av mitt liv:

- Det hoppas jag!

 

Publicerad: 2013-11-22

Den selektiva omsorgen

Foto: Tony Hammond

Många restauranger skryter om sin närproducerade mat, sina utvalda viner och sin häftiga designerinredning. Varför räcker inte den omsorgen hela vägen?

Den här veckan har bristen på koppling mellan fokus på lokal mat och vad man sen serverar den på blivit väldigt tydlig för mig.

Det började med att jag och min man var och åt middag på restaurang Hjerta på Skeppsholmen i Stockholm. Maten serverades på Gustavsbergs porslin Berså av Stig Lindberg. Jag blev uppriktigt stolt och glad när jag såg det för det kändes så genomtänkt och kärleksfullt att även lägga omsorg på val av porslinet.

Dagen efter var jag på ett möte där vi började diskutera just glappet mellan omsorgen av maten och bristen på omsorg kring det vi serverar maten på. Jacob och jag tycker om att unna oss att äta på restauranger som profilerar sig med ekologisk och närproducerad mat och som framhåller förvaltandet och förnyandet av det svenska matarvet. Det finns ganska många sådana restauranger i Sverige numera.

Känslan att komma in på dessa restauranger är ofta angenäm. Inredningen är genomtänkt, färgskalan mjuk, gärna med inslag av naturläder, koppar, mässing och linne. Kända formgivares verk ger legitimitet till lite vågade kombinationer av färger eller former. Servicen är sober, personlig och personalen visar ofta upp gedigna kunskaper inom sitt område såsom kött, dryck eller metoder för grillning.

Maten som serveras är ofta djärv i kombinationerna och i tillagningen men den är god – verkligen god! Så här långt finns det inget att klaga på men så kommer ögonblicket när känslan av eufori övergår i frustration. När du tar upp din servett, tittar i sidan på duken, eller kikar på märkningen under tallriken eller glaset. Helt plötsligt bryts förtrollningen och det blir tydligt att den genomtänkta känslan inte räckte hela vägen. Vid val av hjälpmedel att rama in middagen och servera den mat som de lagt så mycket möda med att laga så brister kunskapen.

Plötsligt kan det stå Made in China på porslinet och duk och servetter har fållar runt alla fyra sidor och är vävda i syntet eller bomull. Jag förstår att pengarna kanske sinar i slutet av projektet och att kunskapen kanske är bristfällig gällande utbudet kring det dukade bordet. Det känns dock sorgligt att inte idéen bär hela vägen fram. För mig borde det vara lika självklart att välja en linneservett vävd i en vävstol som ger servetten vävda stadkanter som inte behöver fållas, precis som vid handvävning. Att se till att servetten är i 100% lin, ett naturmaterial som precis som den närproducerade maten är en svensk kulturtradition väl värd att bevara och utveckla. Att vi väljer ett porslin som tillverkas i den enda kvarvarande porslinsfabriken i Sverige och som därmed håller kunskapen och traditionen vid liv borde också vara självklart.

Jag inser att jag har ett viktigt och stort jobb framför mig. Vi svenska producenter av produkter till ”det dukade bordet” har ju uppenbarligen inte nått ut med vårt budskap. Det känns ju samtidigt väldigt hoppfullt då det bör finnas många potentiella nya kunder där ute. För finns känslan för närproducerat när det gäller mat är jag övertygad om att samma känsla finns för närproducerat linne eller närproducerat porslin med för den delen. Det är bara för mig att sätta fart!

 

Publicerad: 2013-11-15

En hälsning, en uppdatering och ett ”ses snart”

Hanna läser Sofias Hagelins inlägg och känner igen sig.

Jag läste Sofia Hagelins blogg gällande den hektiska tid som hon går igenom med nya kollektioner, prislistor m.m. och jag kände så väl igen mig.

Just nu känner jag att mitt huvud går på högvarv, jag hänger nästan inte med!

Sitter just nu i bilen på väg till Arlanda för flyg till Istanbul där vi ska ha designplanering för de kommande tre åren. Vi har ett sådant möte varje år, jag, min man och vår designer Ingela Berntsson. Under november ska jag också genomföra medarbetarsamtal med mina anställda, göra nya prislistor för 2014 … nej vet ni vad – istället för att rabbla upp för er allt jag känner att jag ska göra just nu så avslutar jag här. Jag gissar att ni själva sitter i samma sits med problem att hinna med allt ni vill eller behöver göra. Den här veckan tar vi helt enkelt tiden och betar av några saker på våra ”att göra” listor istället för att skriva eller läsa min blogg. Jag återkommer nästa vecka istället!

 

Publicerad: 2013-11-08

Medarbetarsamtal kan bli friskvård – har du prövat?

Foto: Indy Kethdy

Ett lika enkelt som genialt sätt att öka uppriktigheten i personalsamtalen. Det är något visst med frisk luft och rörelse …

Nu är det dags för de årliga medarbetarsamtalen med mina 10 anställda. Sedan tre år tillbaka har jag infört ”promenerande” utvecklingssamtal. Det innebär att de första 30 minuterna av vårt samtal sker samtidigt som vi går en promenad i de fina Hälsingeskogarna. Idéen är inte min utan jag blev inspirerad av personalchefen på Högbo Brukshotell som pratade varmt om sina erfarenheter efter att ha infört detta hos sig.

Veckan innan får mina medarbetare ut ett formulär med frågor kring sin egen utveckling, mål, relationer med övriga medarbetare, mig som chef m.m. Jag tycker att det är viktigt att de förbereder sig och har tänkt igenom hur de upplever sin situation, hur det senaste året har varit och vad de har för mål framåt. När det är dags för själva samtalet lämnar vi formuläret kvar på jobbet och börjar med promenaden.

Tanken och faktiskt också resultatet av promenaden är att samtalet blir friare, inte så styrt av formulär och frågor. När vi inte sitter mitt emot varandra och går igenom frågorna på formuläret utan istället går sida vid sida på en grusväg så upplever jag att våra tankar blir mer uppriktiga. Vårt samtal ger mer utrymme till känslor och tankar och resultatet blir djupare på något sätt. När vi väl kommer tillbaka sätter vi oss med formuläret och går igenom så att vi inte missar viktiga tankar och synpunkter som vi inte tagit upp under promenaden.

Inte nog med att vi får bra diskussioner under våra promenader, mina medarbetare och jag. Under veckorna som jag genomför alla medarbetarsamtal får jag mer frisk luft och kilometer i benen än vanligt. Kombinationen personal- och friskvård har aldrig känts så lyckad som nu, prova du med vet jag!

 

Publicerad: 2013-11-01

Är jag tillräckligt mycket tant nu?

Tanter kan se ut på många sätt. 
Foto: Darwin Bell

När jag var liten var jag nog vad man brukar kalla ”lillgammal”. Jag tyckte om att umgås med vuxna, prata och diskutera, handarbeta och jag hade ofta smårutiga PTA kavajer på mig. Känslan att det bor en tant i min kropp har vuxit med tiden och även fått en del hjälp på traven när jag för cirka fem år sedan hittade hem med ny frisyr – kulturtantpage.

Pricken över i:et kom när vi för sju år sedan köpte vårt linneväveri. Från och med då fanns det inte längre några begränsningar i att fritt hänge mig åt alla mina tantintressen. Nu blir det istället en del av min research och ett sätt att få mer kunskap och förståelse för det textila arvet som vi på Växbo Lin försöker förvalta och förnya. Mina tant-tendenser har blommat ut i full blom, jag älskar att gå på syjunta med övriga damer i byarna runt omkring. Att brodera, sticka och sy har blivit en central del av min fritid och mitt jobb. Jag går kurser för att lära mig mer om olika textila tekniker och att sitta i en fåtölj framför brasan med ett kopp grönt jasminte ett nytt nummer av tidningen Hemslöjd eller någon gammal bok om vävning är den största lyx jag vet.

Vilken lycka att känna att jag är på rätt plats och att min inre tant får tillfredsställelse, både i frisyr och upplevelser. Jag känner också en så stor tacksamhet att de lokala hemslöjdsföreningarna har överlevt så att jag får möjlighet att lära av alla skickliga och kunniga tanter på syjuntorna – hurra för hemslöjd!!!

 

Publicerad: 2013-10-25

Chefsutveckling är som Viktväktarna

Foto: Joel Abroad

Det går opp, och så går det ner. Hanna vet att utvecklingens pris är att åka på en backlash just när det går bra. Men klart det är värt det!

Känslan efter att ha lyssnat på inspirerande föreläsare eller gått någon mycket pedagogisk kurs är att jag verkligen vill bli bättre! Det bubblar ofta av idéer i mitt huvud på hur mina nyvunna kunskaper och idéer kan omsättas till förbättringsåtgärder både hos mig själv som person och som ledare. Förra veckan lyssnade jag på Lars Kry, koncernchef för Proffice och årets chef 2012. Det jag framför allt tog med mig efter att ha lyssnat på honom är vikten av kommunikation med mina anställda (sk ”RAK” samtal) samt vikten av uppföljning och jag kände direkt att de punkterna behöver jag verkligen utveckla. Jag gick även en kurs i ekonomi förra veckan där jag insåg vikten av nyckeltal och vikten att hålla kontinuerlig koll på vissa intressanta tal för just min verksamhet.

Mina nya insikter har lett till att jag lagt oerhört mycket tankeverksamhet på hur jag kan använda mina nya idéer och kunskaper för att både bli en bättre chef, få bättre resultat i min verksamhet och att mina medarbetare upplever Växbo Lin som en superb arbetsgivare! Samtidigt känner jag allt tydligare att min entusiasm behöver tas omhand innan vardagen tar överhanden igen och jag faller in i gamla vanor. Känslan påminner om alla de gånger då jag i tonåren kom till ”insikt” att det är dags att göra något åt mina extra kilon och därmed anmälde mig till ViktVäktarna. De första veckorna är eufori och stark karaktär där resultatet direkt börjar synas. Efter några veckor går dock motivationen ned och för eller senare trillar jag tillbaka i mina gamla vanor.

Samma obehagliga insikt om hur svårt det är att ”ändra” sin person och därmed bli en avsevärt mycket bättre chef eller företagsledare har nu slagit till. Jag försöker därför göra de första slagkraftiga förändringarna redan imorgon på måndagsmötet – för att liksom inte komma undan! Tider för målsamtal är satta, mallen med frågor justerad och nya nyckeltal för kommande års strategi är framtagna. Alltså bör jag hinna med några förändringar innan den eventuella svackan kommer och jag går in mitt invanda vardagsmönster igen.

Kanske är det just detta som är hela meningen också. Precis som Maslows behovstrappa så klättrar vi då och då upp något steg på utvecklingstrappan efter en kurs eller insikt av något slag. Men efter en sådan kraftansträngning vilar vi till oss på en trygg nivå tills vi på nytt är mottagliga för eufori och viljan att förändra tänds för en stund igen. Jag hoppas dock att min trappa mer liknar den superbranta trappa som finns på Egyptens pyramider än den flacka sittvänliga som leder från Sergels Torg till Drottninggatan för jag känner att suget att bli bättre fortfarande är starkt och vill få fortsatt utlopp.

Dela